faijah

shame on me.

Dumt av mig att inte skriva igen. Så ni vet att jag inte är ledsen. Som jag tror att jag har sagt förut så kommer det fortfarande svackor då jag blir ledsen och arg. Det underbara är dock att de kommer alltmer sällan och håller i sig kortare och kortare tid. Denna svacka varade väl ett dygn ungefär, sen var det bra! =) Ringde ett "inte alls-produktivt" samtal till Johan som bröts när jag var som mest ledsen. Han svarade inte på mitt mess på två timmar för att han inte kollade telefonen (vilket kan irritera mig ganska mycket så här i efterhand, snacka om att inte ha något behov av att reda ut saker och skita i om vi är osams när vi lägger på) och ändå kunde jag släppa det sen. Vi glömde bara bort samtalet. Typ.

Mår rätt bra igen. Det jobbiga är bara att jag har varit hängig och nere så länge nu att när jag är glad och sprallig som jag egentligen kan vara ganska ofta får jag en massa kommentarer om att jag är ovanligt glad.

Exempel: jag har precis bytt p-piller. Var skitnervös för detta då jag aldrig bytt förut och ätit mina förra i 11 år. Mår dock bra hittills. Igår träffade jag Johan och några andra och såg film. Var glad och busig och fick (när jag nämnde att det kanske inte var så farligt att byta p-piller) kommentaren att jag börjat äta glädjepiller. För jag var ju glad.

Jag blir så ledsen när Johan inte kan tänka positiva saker om mig. Vi har pratat om att vi måste släppa gamla förväntningar på varandra om att vi ska göra alla gamla dåliga vanor, om vi någonsin ska kunna ändra oss. Men så fäller han krokben för mig så här hela tiden. I fredags bad jag honom att höra av sig när han kommit till Gävle, om han hade tid. Hans svar var: jag lovar inget, för då kommer jag glömma, så blir du besviken och irriterad på mig. Lätt att bryta vanor när han ser det som att jag omöjligt kan??

Jaja, han får tro vad han vill.
I´m better than that.

Varför ska jag hänga mig kvar vid en människa som gör mig så galet besviken om och om igen?
Och som sårar mig. Behandlar mig respektlöst.

Hur kommer det sig att jag vill vara vän med någon som bjuder mig på sin födelsedagsfest för att sedan spendera mer än en månad med att på olika sätt försöka påverka mig att inte komma och en knapp vecka innan (när jag tog upp det, för det skulle ju inte diskuteras, bara låtsas som ingenting tills det var för sent för mig att planera att åka) säga att det nog ändå inte var så viktigt att jag kom. Vår vänskap är mindre viktigt än en festkväll. För det där gör ont.

Och som jag sagt förut, jag skulle ALDRIG säga så till en annan människa.
Men vissa kanske bara är födda elaka?
Eller så är det jag som bara inte förtjänar bättre.
Iallafall inte hans ögon..

Jag skrattar! Och njuter av livet..

Är så himla glad och tacksam för mina fina vänner. Känner att jag fått lite mer kontakt med flera av er igen och det känns underbart!

Fina Erika är tillbaka också, det gör mig glad.



Tack vackra människor. Ni är underbara!

Men Nina, vad håller du på med? -Skärpning!

Och var tog Johan vägen? (det där med jag vill träffa dig och jag vill höras var ren bs kan jag säga).
Men fuck him, jag har ju plenty att välja bland. *hahaha*

suck.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
O.M.G.

Jag vet inte vad det är som gör det. Inte alls. Men just nu är livet inte svårt överhuvudtaget. Visst, det har inte gått så många dagar, men det finns liksom inget som är svårt. Eller snarare, som känns så oöverstigligt. Kanske kan det vara att jag slutat tänka på (nej, det var inte sant. Men jag tänker mindre på) hur, var och när jag och Johan ska ses eller höras. Och att jag har gjort det beror på att vi hade ytterligare ett låååångt samtal om saker och ting (ehm.., var det i... söndags? Jo, det stämmer.) Då sa han att han faktiskt vill träffa mig då och då, och inte alltid bara fem minuter. Jag vet inte om det kanske var så att jag för första gången kunde ta emot en komplimang eller ett "kärleksbevis" (misstolka mig rätt.. ) och få in att han faktiskt visst kanske tycker om mig litegrann. Observera att det är "kanske" och "litegrann" fortfarande. Men det går framåt, som jag skrev i förra inlägget. Och det känns bra, riktigt bra!

Idag var han dessutom SÅÅÅÅ gullig! Synd att han inte läser det här, men ni ska iallafall få veta. När jag kom hem från promenix med hunden (Johan trodde jag var på träning, vilket jag egentligen skulle, men hann inte riktigt) så hade han diskat åt mig och köpt en chokladkaka som låg på bordet och väntade. Plus en kaka i frysen som vi ska äta tillsammans sen. Allt detta för att jag tog mitt mc-kort idag. Och när vi pratade i telefonen sen så sa han att han är imponerad av mig och tycker att jag är SÅ duktig. Sånt värmer mitt hjärta oerhört.

Nåväl, nog om Johan, hur gullig han än var.

JAG TOG MITT MC-KORT IDAG! JÄJJÄJJÄJJÄJJÄJJÄJJÄJJÄJJÄJJÄÄÄJ! Är visserligen glad för att jag är klar och för att jag har själva kortet, men gladast är jag för att slippa Arsles (som jag döpt om dem till!!). Sämre trafikskola/lärare/personal har inte jag stött på tidigare (har gått på fyra stycken olika totalt). Jobbigt att stå i sån beroendeställning till någon det verkligen har skurit sig med. Känner varken respekt eller tacksamhet mot honom, är HELT övertygad om att jag hade klarat det på åtminstone två lektioner färre med någon som inte försökte få mig att tvivla på mig själv hela tiden och som gärna drar ut på det. Nej, blä säger jag. Och UP YOURS, för nu slipper jag er! :D 

Kanske är en sån här jag ska ha?



Eller en sån här? :)



Nej, här har ni vinnaren! :D





Det var allt för ikväll, plugget väntar.
Over and out.

vad less jag är på att man alltid måste skriva rubrik här. det är inte alltid det passar. nåväl, lägger inte mer energi på det, nu vet ni vad jag tycker.

det går iallafall framåt för mig. tror det. hoppas så mycket på att det inte ska var tillfälligt. i söndags hade jag och erika svampplockardag i regnet. riktigt kul och mysigt! sen träffade vi johan, jag var jätteglad, ett tag, sen.. pladask. blev jätteledsen. får se det som ett framsteg att jag inte blev arg. umgicks igår igen iallafall och vi höll sams hela dagen även fast bilmekanikern var dum med mig. jag blev visserligen lite irriterad, men johan hade tålamod och jag bad ganska snart om ursäkt. men det var absolut inget ångest-ilska bråkande. :)

iofs var vi lite busiga, men det får man vara ibland. huvudsaken det fungerade. och det fungerade riktigt bra.

var duktig sen, sprang en runda trots att det var sent, mörkt och kallt, och la mig i tid.
varför gör jag inte sånt oftare, jag mår ju så bra av det? blir stolt över mig själv och känner mig nyttig.
till skillnad från när jag spenderat tre timmar framför dator och tv utan att få ett skit gjort.
nej, det ska nog bli ändring på det. nu till exempel.

chüss!

Äh, fuck him.

Ensam är stark.

Working on loving myself.

Därför publicerar jag denna bild (är inte så mycket för bikinibilder):



Och när jag bläddrade bland bilderna från vår thailandsresa så blev jag lite nostalgisk och fällde en liten tår. Vart tog allt det här vägen? All kärlek? Och glädjen i Johans ögon? (syftar inte på första bilden, där är vi så trötta)*ledsen* 
 





Och hur ska jag kunna leva utan den här snyggingen?

Inte New York. Ingen jäkla amerikaskit. Ny. New. Brand new!

Så många gånger har jag tänkt att nu får det vara slut på hysteriska utfall. Jag tycker inte om mig själv när jag är sån och då blir det ju väldigt svårt för andra att göra det. Så många gånger har jag misslyckats. Vet inte vad som ska göra det annorlunda, men nåt ska det för nu är jag less. Jag tänker inte vara sån nåt mer.

JAG VILL OCH SKA VARA EN PERSON SOM JAG ÄLSKAR.
Punkt.

Och jag har ett mål, men det är hemligt. :)



Går framåt med mc:n, ska bli skönt att lägga det bakom sig. Tusan vilken nitlott jag drog. Å det grövsta. *hahaha* Fast, på riktigt.

Snart rullar allt igång. Snart rullar livet igång. Och jag ska njuta av det! Jag ska göra det till vad jag vill att det ska vara. Men kanske viktigast av allt: jag ska inte förvänta mig så galet mycket att jag blir så sinnessjukt besviken stup i kvarten. Det är jobbigt.

Men idag är det lätt. Det är bra, ljust och glatt.
Och ni, jag har tänkt på detta så himla många gånger men så har jag inte skrivit det. Så många ord som vill komma ut så det har virvlat bort i bara farten. Jag ber om ursäkt för det. Here goes:

TACK! Tack tack tack underbara, vackra, snälla människor! Fast ni är så långt borta och vi hörs så sällan så ploppar ni fram och bara öser kärlek och omtanke över mig när jag mår dåligt. Jag saknar er alla var och en för de fina människor ni är och de minnen vi delar. Känns underbart att ha vänner som alltid finns där, även om man inte ses varje dag. Jag hoppas verkligen att ni vet att jag finns där för er också.

*kärlek*


Ps. Du på bilden, jag vet att du inte gillar sånt här. Men det är en gest av kärlek och du visar ju bara halva ansiktet. No one will know it´s you. Ds.