faijah

vad less man blir när man skrivit ett långt inlägg som bara försvinner. Igår gjorde jag det. Nåväl, fanns säkert en mening med det också. Var ett ganska deppigt inlägg, har gjort ett rejält störtdyk senaste tre dagarna utan att fatta ett smack själv om varför. Ångestilskan började dock släppa lite ikväll och jag har bland annat kunnat prata med Johan utan att vilja skrika åt honom att fara åt helvete och tänkt en eller till och med två snälla tankar om mig själv.

Men det måste vara nåt seriöst fel på mig. Känner att jag inte har riktig koll längre. Riktigt läskigt för en sån som mig.. :S Ibland kommer ångesten flygande och lämnar mig i en gråtande hög på golvet, benen bär inte. Sen en sekund senare försvinner den bara för att återvända efter någon minut. Har aldrig, aldrig mått så här dåligt förut. Och det jobbigaste av allt är att jag inte riktigt får grepp om vad det beror på. Ni tänker att det är jag och Johan, men det här började ju långt innan det tog slut mellan oss. Nåt är fel, riktigt fel. Och jag kan bara komma på två saker som det skulle kunna vara:

1. Jag bor väldigt långt från de allra käraste jag har.
2. Jag kanske inte passar i brandmannavärlden med alla saker som följer med den. Eller bara vill nåt annat. Kanske nåt mer.

Om det skulle vara någon av dessa alternativ har det dock tagit mig tre år att börja känna så. Låter lite konstigt. Känns inte rätt. Det är nåt annat. Eller kanske är det en mix av allting.

Är jag den jag vill vara?

Ähh.., jag vet inte.
Har fått väldigt lite respons här på sista tiden, men om det är någon som har några kloka ord är ni som vanligt varmt välkomna. För själv är jag mest vilse..

Glad. Bara.

Herre min gud. Understruket.

-Vad är det för fel på mig?? Om jag vill vara på ett visst sätt, och känner mig så för det mesta, men så får nån dålig dag eller dålig stund, varför glider jag då genast in i samma beteende igen? Hyfsat destruktivt, hatar det själv, hatar mig själv när jag gör så (nja, kanske inte hatar riktigt, men blir arg på. Hata är ett väldigt starkt ord, har min mamma lärt mig! ;) Den var för dig mamsen!), Men åh. Allt skulle bli så mycket bättre om jag bara kunde. Allt. Oss, jag, allt.

Vi pratar bekräftelsebehov. På hög nivå.



Men som jag sagt till mamma en miljard gånger, minst. -Hur gör man när man verkligen vill förändra sig, men inte vet hur? Jag försöker tänka annorlunda, lyckas ibland. Misslyckas en liten stund och vips tillbaka på ruta ett. Jag vill ha nån att fråga, nån som kan säga precis hur jag ska göra för att lyckas med det här. Exakt vad jag ska säga, tänka, hur jag ska agera och reagera i varje situation. Psykolog nästa? Nog för att min käraste päron-mams är väldigt klok och har många goda råd och ett enormt tålamod, men det känns ändå som det skulle behövas någon som inte känner mig. Eller Johan. Någon som kan säga vad som är normalt och inte som inte är involverad själv. För även om jag älskar henne för det, så kan jag ju inte direkt hävda att mamma är objektiv i frågan. Dessutom kanske det skulle vara bra att prata med någon som studerat den mänskliga hjärnan och våra sjuka beteenden och kanske har ett och annat knep för att lättare ta sig ur dessa ständigt återkommande fällor.

Men i stundande penga-trasseltider så är det inte ens att fundera på. Men det hade säkert varit lärorikt. Jag får helt enkelt sätta mitt hopp till min jävla envishet, för det är något jag verkligen lyckats med.. =D
Och har ni några tips så är ni mer än välkomna.
Godnatt.

Hej alla!

Nu ska ni få höra om min dag, och slippa en massa jag och Johan buäääää *gnuggar sig i ögonen*. Bara lite sånt, om det nu blir nåt.

Idag har vi varit på IKEA, han och jag. Det gick bra. Trodde det skulle vara jobbigt att tillsammans handla saker till våra nya singelliv, men det kändes riktigt bra. Vi hade trevligt, pratade bra och skrattade en del. Skönt. Jag saknar att skratta. Tänker på det ofta. Det finns nog inget jag saknar så som att skratta. Skulle haft en Meijer, finns ingen i hela världen som någonsin fått mig att skratta som han.. Speciellt tillsammans med hans galna vänner.

Har köpt lite hyllor, soffbord, lådor och annat smått och gott och är RIKTIGT nöjd med allt jag införskaffat senaste två dagarna. Även om det svider rejält i plånboken, som egentligen redan är tom och lite till eftersom jag blir skyldig Johan en hel drös med pengar för Forden. Skulle gärna ta 50 000 just nu om det är någon som har lite över? Skulle täcka de mest akuta önskemålen. Bl.a. att inreda klart och operera mina ögon. Och den redan nämnda Johanskulden då, förstås.

Jaja, får bli lite mer ekonomisk. Handla lite mindre kläder igen (köper ändå så mycket grejer som jag ångrar mig om sen) och hålla lite mer koll på vart pengarna försvinner. Inte så mycket som ryker på godis och annat onyttigt nu för tiden iallafall, som det alltid gjorde förr.

Ska springa en delsträcka på en stafett här i Finspång på lördag och har hosta och grymt ont i halsen. Tränar inget idag och imorrn och hoppas på det bästa. =P

I övrigt öser regnet ner, jag är ensam fast ändå inte, älskar min numera ganska jobbiga löpbebis, mörkret kommer.
Men livet går vidare.. 
Och snart ska jag skratta igen, som bara tusan!

Varför varför varför kan jag inte bara sluta älta? Det är så här, finns inget att göra. Inte heller jag vill ändra nåt nu, det här måste göras, även om vi så skulle ångra oss efter en vecka och vara tillsammans resten av livet så MÅSTE det här göras. Men när jag nu känner så, varför kan jag inte bara acceptera? Varför kan jag inte vara glad, se fördelarna, hoppas på en framtid? Nej, nu är gamla Nina tillbaka. -"Förvänta dig alltid det värsta så blir du aldrig besviken".

PRECIS SÅ känns det nu. Vågar inte hoppas på nån framtid, ser bilden av honom med någon annan framför mig hela tiden och lägger kommentarer dagarna i ända om hur allt blir när vi inte ses mer, hörs mer, när han träffar nån ny, när jag träffar nån ny osv..

Va fan? Om det nu skulle finnas nån chans att det blir vi igen så tar ju jag död på den med mitt jävla ältande...
JAG HATAR DET!!!!

Men det är sjukt svårt att inte älta när den enda människa jag träffar är just Johan. Fast det jag ändå inte förstår är att jag också tycker att det finns bra saker med det här, men just nu KAN jag bara INTE känna det.
Jag vill inte. Jag vill kunna säga STOPP, nu slutar vi med det här larvandet och så är vi bara tillsammans. Jag vill kunna vakna ur min mardröm och allt är som förut. Men, varför är jag så?? Han har ju rätt.. Vi har inte varit lyckliga, på riktigt, på länge.. Jag tror inte nödvändigtvis att vi gör varandra olyckliga, men vi har inte mått bra. Och då har vi inte mått bra tillsammans, och tyvärr har vi bara dragit ner varandra. Och det kanske blir bra, det här kanske är precis vad vi behöver, vi kanske kämpar på med att bli de personer vi vill vara, förändras, hinner med att känna på hur fel det känns att vara men någon annan och sen hittar tillbaka till varandra och lever lyckliga forever after. Det kanske blir så. Lika väl som det kan bli precis tvärt emot. Varför varför kan jag inte känna att det är möjligt?

Varför känner jag att vi bara kommer glida allt längre ifrån varandra? Knappt ha nån kontakt, inte tycka om varandra? Så är det ju inte, vi älskar varandra. Mycket, fortfarande. Samtidigt känner jag mig bara så sviken. Som jag sagt till Johan, och som jag precis såg en äldre dam på tv säga om sitt livslånga förhållande, så finns det ju stunder, perioder, då man känner att det bara inte går längre. Man orkar inte, vill inte, vad som helst. MEN. Om man verkligen älskar varandra, om det är rätt, om det är den människan man ska leva med, så tar man sig igenom det och kommer ut på andra sidan. Tillsammans, Starkare. Och vad hände med oss? Johan gav upp. Johan övergav mig..

Hur fan ska man kunna tro på en framtid då?  

Har precis suttit och sett på klipp från diverse events och spelningar, samt HELA presidenttalet på yrantv.se. Är nostalgisk till tusen, saknar östersund, ångrar att jag inte tog mig upp i år och har precis insett att jämtland är mitt enda hem.

Man behöver inte direkt överdriva för att kalla mig rotlös, och även om jag är stolt norrbottning i själen, så är det inte hemma. Och jag vet att Östersund aldrig kommer bli så som det var under gymnasiet. Hälften av vännerna man hade då bor inte kvar i stan, och även om de gör det kanske man inte har något gemensamt idag. Men ändå, östersund är så nära en trygghet man kan komma för mig. Och vissa vänner har jag kvar, Och de andra vänner jag har är spridda över landet ändå. I östersund finns iallafall några kvar. Och Bror, och brorsdotter Saga, och käraste Mamsen och Pappsen. Med stort M och P. Jag är så otroligt stolt över mina föräldrar. Allt de gått igenom, tagit sig igenom. Allt de gjort för mig. Utan en krona på fickan (i princip) har de gjort mitt och mina syskons liv så gott som vems som helst, om inte bättre. Det som inte funnits i pengar och prylar har funnits i kärlek, tid och umgänge. Det som räknas.

Och vad är då det här? Sitta i andra änden av landet när jag kanske äntligen kan hjälpa till lite på riktigt. 
Utan vänner. Utan familj. Nu när det blev som det blev med mig och Johan är det verkligen utan familj. Eller, ändå inte. Har min underbaraste bebis.. Hon är min familj här. Men också hon skulle må så bra av att flytta hem.

Men, inte än. Jag är inte klar här, har lite att uträtta. Men det är nog så, jag kommer aldrig bli något annat än norrlänning..
Och en dag kommer jag hem.


 

Fy fan vad jag är less på det här! Så ska man försöka må bra, gå vidare och låtsas som ingenting. Hur lätt är det när man sitter hemma utan nån att umgås med även fast man verkligen vill. Och vad gör man då? Kollar foton på alla kära människor. Det är så man kan kräkas..

Visst, jag är glad för er. Grattis, lycka till.
Men fy fan...
Var är min kärlekshistoria à la dramafilm då???

Jag känner mig så jävla hopplös. Inte ens ha kul kan jag. Och då är jag ändå inte så deppig nu. Mest less, irriterad. Frustrerad över att det inte blev mer än så här. Över att vi misslyckades. Jag trodde faktiskt det kunde bli så bra. Han var ju så mycket. Fattar inte vad som hände. Kanske vill vi inte samma saker bara. Kanske vill vi det ändå men har tappat bort oss själva. Vette fan. Flummigt låter det. Men man vill ju ändå hoppas..

Varför egentligen? Jag har ju längtat så länge efter att verkligen känna mig älskad...

Äh, fuck it.