Nära
Så ska jag äntligen få fingrarna ur...
Har tänkt börja blogga ett bra tag nu, mest för min egen skull, för att ha något kvar. Har lite dagböcker här och där från olika perioder i mitt liv och det är himla kul och nyttigt att läsa om allt man gått igenom. Man växer allt en smula och får lite perspektiv på saker då. Nu är det iallafall dags! Är så mycket kul som ska hända nu så det blir nog roligt att skriva.
Har precis vinkat av min "sambo"(särbo) för ungefär miljonte gången de senaste månaderna, men det blir bara en gång till sen. På söndag åker han norrut, och på torsdag om en vecka kommer jag efter och sen är denna otroligt jobbiga period i livet slut! Aldrig mer.. Aldrig med distans. Någonsin. Det är det värsta jag vet och det har jag konstaterat ett par gånger nu.. Även om det varit på mer eller mindre långt avstånd!
Sen blir det tre underbara veckor i jämtland. Åh, vad jag saknar jämtland. Jag saknar tystnaden, friheten, naturen. Jag saknar hus och djur och livet på landet. Jag saknar att ha allt på samma ställe, att träffa mina älskade nära (familj och vänner). Jag saknar allt det som mitt liv bestod av ända till jag flyttade till Stockholm. Och lika mycket längtar jag bort från Stockholm. Det här är inte jag. Det här är inte kul, inte frihet, inte natur, inte tyst. Aldrig någonsin tyst. Malande ljud från en E4 som aldrig någonsin sover. Inte en minut, en sekund på hela året sover Europaväg 4 som går ett fyrtiotal meter utanför vår balkong. Och dundrande muller från flygplan som ska lyfta eller landa på Arlanda flygplats, en och en halv mil bort. Ett antal plan per minut, har jag hört någongång.
För att inte tala om den aldrig sinande påfyllningen av galna människor här i vårt område. Jag har blivit en mus, ett skyggt rådjur. Stryker längs gångvägarna så fort mörkret fallit (och numera även dagtid), konstant flackande blick och tittar över axeln. Jävla människor! Varför ska de få finnas? Varför ska de få göra så mot alla, mot mig, mot henne? Trots att jag har min trogna, vackra, trygga hund bredvid mig är jag rädd. Eller, det är ju faktiskt därför jag är rädd. Inte bara en gång har den horribla finnen viftat med kniven mot min vackraste flicka. Inte bara en gång har han hotat att ta hennes liv. Då skulle jag tappa förståndet. Om hon försvann.
Men nu är det nära. Så nära, tills jag lämnar denna gudsförgätna plats! (drama är mycket, mycket viktigt. Ni skulle bara höra mitt tonfall när jag läser det högt!) Jag återvänder visserligen ganska snart, men då har jag iallafall hela min familj med mig. Då kan jag vara trygg.
Har tänkt börja blogga ett bra tag nu, mest för min egen skull, för att ha något kvar. Har lite dagböcker här och där från olika perioder i mitt liv och det är himla kul och nyttigt att läsa om allt man gått igenom. Man växer allt en smula och får lite perspektiv på saker då. Nu är det iallafall dags! Är så mycket kul som ska hända nu så det blir nog roligt att skriva.
Har precis vinkat av min "sambo"(särbo) för ungefär miljonte gången de senaste månaderna, men det blir bara en gång till sen. På söndag åker han norrut, och på torsdag om en vecka kommer jag efter och sen är denna otroligt jobbiga period i livet slut! Aldrig mer.. Aldrig med distans. Någonsin. Det är det värsta jag vet och det har jag konstaterat ett par gånger nu.. Även om det varit på mer eller mindre långt avstånd!
Sen blir det tre underbara veckor i jämtland. Åh, vad jag saknar jämtland. Jag saknar tystnaden, friheten, naturen. Jag saknar hus och djur och livet på landet. Jag saknar att ha allt på samma ställe, att träffa mina älskade nära (familj och vänner). Jag saknar allt det som mitt liv bestod av ända till jag flyttade till Stockholm. Och lika mycket längtar jag bort från Stockholm. Det här är inte jag. Det här är inte kul, inte frihet, inte natur, inte tyst. Aldrig någonsin tyst. Malande ljud från en E4 som aldrig någonsin sover. Inte en minut, en sekund på hela året sover Europaväg 4 som går ett fyrtiotal meter utanför vår balkong. Och dundrande muller från flygplan som ska lyfta eller landa på Arlanda flygplats, en och en halv mil bort. Ett antal plan per minut, har jag hört någongång.
För att inte tala om den aldrig sinande påfyllningen av galna människor här i vårt område. Jag har blivit en mus, ett skyggt rådjur. Stryker längs gångvägarna så fort mörkret fallit (och numera även dagtid), konstant flackande blick och tittar över axeln. Jävla människor! Varför ska de få finnas? Varför ska de få göra så mot alla, mot mig, mot henne? Trots att jag har min trogna, vackra, trygga hund bredvid mig är jag rädd. Eller, det är ju faktiskt därför jag är rädd. Inte bara en gång har den horribla finnen viftat med kniven mot min vackraste flicka. Inte bara en gång har han hotat att ta hennes liv. Då skulle jag tappa förståndet. Om hon försvann.
Men nu är det nära. Så nära, tills jag lämnar denna gudsförgätna plats! (drama är mycket, mycket viktigt. Ni skulle bara höra mitt tonfall när jag läser det högt!) Jag återvänder visserligen ganska snart, men då har jag iallafall hela min familj med mig. Då kan jag vara trygg.
