faijah

Fy fan vad jag är less på det här! Så ska man försöka må bra, gå vidare och låtsas som ingenting. Hur lätt är det när man sitter hemma utan nån att umgås med även fast man verkligen vill. Och vad gör man då? Kollar foton på alla kära människor. Det är så man kan kräkas..

Visst, jag är glad för er. Grattis, lycka till.
Men fy fan...
Var är min kärlekshistoria à la dramafilm då???

Jag känner mig så jävla hopplös. Inte ens ha kul kan jag. Och då är jag ändå inte så deppig nu. Mest less, irriterad. Frustrerad över att det inte blev mer än så här. Över att vi misslyckades. Jag trodde faktiskt det kunde bli så bra. Han var ju så mycket. Fattar inte vad som hände. Kanske vill vi inte samma saker bara. Kanske vill vi det ändå men har tappat bort oss själva. Vette fan. Flummigt låter det. Men man vill ju ändå hoppas..

Varför egentligen? Jag har ju längtat så länge efter att verkligen känna mig älskad...

Äh, fuck it.