faijah

Har precis suttit och sett på klipp från diverse events och spelningar, samt HELA presidenttalet på yrantv.se. Är nostalgisk till tusen, saknar östersund, ångrar att jag inte tog mig upp i år och har precis insett att jämtland är mitt enda hem.

Man behöver inte direkt överdriva för att kalla mig rotlös, och även om jag är stolt norrbottning i själen, så är det inte hemma. Och jag vet att Östersund aldrig kommer bli så som det var under gymnasiet. Hälften av vännerna man hade då bor inte kvar i stan, och även om de gör det kanske man inte har något gemensamt idag. Men ändå, östersund är så nära en trygghet man kan komma för mig. Och vissa vänner har jag kvar, Och de andra vänner jag har är spridda över landet ändå. I östersund finns iallafall några kvar. Och Bror, och brorsdotter Saga, och käraste Mamsen och Pappsen. Med stort M och P. Jag är så otroligt stolt över mina föräldrar. Allt de gått igenom, tagit sig igenom. Allt de gjort för mig. Utan en krona på fickan (i princip) har de gjort mitt och mina syskons liv så gott som vems som helst, om inte bättre. Det som inte funnits i pengar och prylar har funnits i kärlek, tid och umgänge. Det som räknas.

Och vad är då det här? Sitta i andra änden av landet när jag kanske äntligen kan hjälpa till lite på riktigt. 
Utan vänner. Utan familj. Nu när det blev som det blev med mig och Johan är det verkligen utan familj. Eller, ändå inte. Har min underbaraste bebis.. Hon är min familj här. Men också hon skulle må så bra av att flytta hem.

Men, inte än. Jag är inte klar här, har lite att uträtta. Men det är nog så, jag kommer aldrig bli något annat än norrlänning..
Och en dag kommer jag hem.