faijah

Herre min gud. Understruket.

-Vad är det för fel på mig?? Om jag vill vara på ett visst sätt, och känner mig så för det mesta, men så får nån dålig dag eller dålig stund, varför glider jag då genast in i samma beteende igen? Hyfsat destruktivt, hatar det själv, hatar mig själv när jag gör så (nja, kanske inte hatar riktigt, men blir arg på. Hata är ett väldigt starkt ord, har min mamma lärt mig! ;) Den var för dig mamsen!), Men åh. Allt skulle bli så mycket bättre om jag bara kunde. Allt. Oss, jag, allt.

Vi pratar bekräftelsebehov. På hög nivå.



Men som jag sagt till mamma en miljard gånger, minst. -Hur gör man när man verkligen vill förändra sig, men inte vet hur? Jag försöker tänka annorlunda, lyckas ibland. Misslyckas en liten stund och vips tillbaka på ruta ett. Jag vill ha nån att fråga, nån som kan säga precis hur jag ska göra för att lyckas med det här. Exakt vad jag ska säga, tänka, hur jag ska agera och reagera i varje situation. Psykolog nästa? Nog för att min käraste päron-mams är väldigt klok och har många goda råd och ett enormt tålamod, men det känns ändå som det skulle behövas någon som inte känner mig. Eller Johan. Någon som kan säga vad som är normalt och inte som inte är involverad själv. För även om jag älskar henne för det, så kan jag ju inte direkt hävda att mamma är objektiv i frågan. Dessutom kanske det skulle vara bra att prata med någon som studerat den mänskliga hjärnan och våra sjuka beteenden och kanske har ett och annat knep för att lättare ta sig ur dessa ständigt återkommande fällor.

Men i stundande penga-trasseltider så är det inte ens att fundera på. Men det hade säkert varit lärorikt. Jag får helt enkelt sätta mitt hopp till min jävla envishet, för det är något jag verkligen lyckats med.. =D
Och har ni några tips så är ni mer än välkomna.
Godnatt.