faijah

vad less man blir när man skrivit ett långt inlägg som bara försvinner. Igår gjorde jag det. Nåväl, fanns säkert en mening med det också. Var ett ganska deppigt inlägg, har gjort ett rejält störtdyk senaste tre dagarna utan att fatta ett smack själv om varför. Ångestilskan började dock släppa lite ikväll och jag har bland annat kunnat prata med Johan utan att vilja skrika åt honom att fara åt helvete och tänkt en eller till och med två snälla tankar om mig själv.

Men det måste vara nåt seriöst fel på mig. Känner att jag inte har riktig koll längre. Riktigt läskigt för en sån som mig.. :S Ibland kommer ångesten flygande och lämnar mig i en gråtande hög på golvet, benen bär inte. Sen en sekund senare försvinner den bara för att återvända efter någon minut. Har aldrig, aldrig mått så här dåligt förut. Och det jobbigaste av allt är att jag inte riktigt får grepp om vad det beror på. Ni tänker att det är jag och Johan, men det här började ju långt innan det tog slut mellan oss. Nåt är fel, riktigt fel. Och jag kan bara komma på två saker som det skulle kunna vara:

1. Jag bor väldigt långt från de allra käraste jag har.
2. Jag kanske inte passar i brandmannavärlden med alla saker som följer med den. Eller bara vill nåt annat. Kanske nåt mer.

Om det skulle vara någon av dessa alternativ har det dock tagit mig tre år att börja känna så. Låter lite konstigt. Känns inte rätt. Det är nåt annat. Eller kanske är det en mix av allting.

Är jag den jag vill vara?

Ähh.., jag vet inte.
Har fått väldigt lite respons här på sista tiden, men om det är någon som har några kloka ord är ni som vanligt varmt välkomna. För själv är jag mest vilse..