faijah

Varför varför varför kan jag inte bara sluta älta? Det är så här, finns inget att göra. Inte heller jag vill ändra nåt nu, det här måste göras, även om vi så skulle ångra oss efter en vecka och vara tillsammans resten av livet så MÅSTE det här göras. Men när jag nu känner så, varför kan jag inte bara acceptera? Varför kan jag inte vara glad, se fördelarna, hoppas på en framtid? Nej, nu är gamla Nina tillbaka. -"Förvänta dig alltid det värsta så blir du aldrig besviken".

PRECIS SÅ känns det nu. Vågar inte hoppas på nån framtid, ser bilden av honom med någon annan framför mig hela tiden och lägger kommentarer dagarna i ända om hur allt blir när vi inte ses mer, hörs mer, när han träffar nån ny, när jag träffar nån ny osv..

Va fan? Om det nu skulle finnas nån chans att det blir vi igen så tar ju jag död på den med mitt jävla ältande...
JAG HATAR DET!!!!

Men det är sjukt svårt att inte älta när den enda människa jag träffar är just Johan. Fast det jag ändå inte förstår är att jag också tycker att det finns bra saker med det här, men just nu KAN jag bara INTE känna det.
Jag vill inte. Jag vill kunna säga STOPP, nu slutar vi med det här larvandet och så är vi bara tillsammans. Jag vill kunna vakna ur min mardröm och allt är som förut. Men, varför är jag så?? Han har ju rätt.. Vi har inte varit lyckliga, på riktigt, på länge.. Jag tror inte nödvändigtvis att vi gör varandra olyckliga, men vi har inte mått bra. Och då har vi inte mått bra tillsammans, och tyvärr har vi bara dragit ner varandra. Och det kanske blir bra, det här kanske är precis vad vi behöver, vi kanske kämpar på med att bli de personer vi vill vara, förändras, hinner med att känna på hur fel det känns att vara men någon annan och sen hittar tillbaka till varandra och lever lyckliga forever after. Det kanske blir så. Lika väl som det kan bli precis tvärt emot. Varför varför kan jag inte känna att det är möjligt?

Varför känner jag att vi bara kommer glida allt längre ifrån varandra? Knappt ha nån kontakt, inte tycka om varandra? Så är det ju inte, vi älskar varandra. Mycket, fortfarande. Samtidigt känner jag mig bara så sviken. Som jag sagt till Johan, och som jag precis såg en äldre dam på tv säga om sitt livslånga förhållande, så finns det ju stunder, perioder, då man känner att det bara inte går längre. Man orkar inte, vill inte, vad som helst. MEN. Om man verkligen älskar varandra, om det är rätt, om det är den människan man ska leva med, så tar man sig igenom det och kommer ut på andra sidan. Tillsammans, Starkare. Och vad hände med oss? Johan gav upp. Johan övergav mig..

Hur fan ska man kunna tro på en framtid då?