faijah

Sitter i soffan med bejbi och är trött efter dagens lastbilsjobbande (Johan har också börjat, för en månad sen ungefär) -man vänjer sig aldrig riktigt med att kliva upp innan fem.. =S

Livet är toppen! Nu har även Johan fått en fast tjänst. Jag är så himla stolt över honom! Det är både skönt och jobbigt att vi båda fått fast. Våra jobb ligger nämligen 20 mil från varandra. Men vi ska lösa det, även om det kan bli lite jobbigt, och det hade ju kunnat bli mycket värre. Typ en i Kiruna och en i Malmö! Nej, men med tanke på att vi sökt överallt och var villiga at bo varsomhelst blev det ändå ganska bra. Ska bara bestämma var vi ska bo, hur många bilar vi behöver köpa och om någon av oss ska pendla kommunalt.

Bil behöver vi köpa i vilket fall, eftersom den nuvarande fungerar när den vill. Det vill säga inte nu. Och nu är det värre än förut, stendöd. Ska ringa verkstan på måndag så får vi höra, står ju på p-platsen nu och är lite opeppad att betala för bärgning. Men, vi får se vad de säger.

Livet känns iallafall skönt och gott just nu och det enda som tynger min klarblåa himmel är hur långt från alla kära jag kommer hamna..

(lyckan är förresten lite extra gjord, i och med att jag kommer tjäna en tusenlapp eller två mer än Johan varje månad.. ;D)

Det är vad man skulle kunna kalla mig för, ser ni.. Hemlisen som jag sugit lite på nu är iofs himla god, men ni bör få veta (måste bara skaffa några läsare också.. =O). Jag har fått en heltidstjänst som brandman!! Det låter väl helt normalt, men faktum är att det inte är många som har så tur att de får en fast tjänst direkt. De flesta börjar som sommarvikarier, får förlängt, kanske fast efter det, eller så får de börja om som sommarvikarie nästa sommar. Har hört många skräckhistorier om det, så jag är oändligt lycklig nu! Det finns en liten hake bara.., jag har fått jobb i Nässjö som ligger mitt i Småland! Det blir långt hem, men som brandman har man rätt långa sammanhängande ledigheter, så jag ska nog kunna komma och hälsa på då och då iallafall. Nästa steg nu är bara att pojken ska få jobb någonstans i närheten. Kan bli svårt, men vi ska nog lyckas lösa det på något sätt!

Nej, nu ska jag ragga lite läsare. Här är ju heldött.. =)
Puss!

Hej hej

Efter en helg i Ockelbo och fyra veckor av halvlatent förkylning är jag nu hyfsat krasslig. Sitter med feber hemma i soffan och är naturligtvis (en gång på tusen ungefär) ensam. Johan tittar på Superbowl tillsammans med en kompis i Uppsala. Kul att han gör nåt roligt ändå, blir inte så ofta vi hittar på nåt.

Har en jätterolig sak att berätta, men jag suger nog på den karamellen en dag till iallafall. Hahaha, hur gammal lät inte jag nu då!

I övrigt är nog allt fint. Måste tyvärrr säga att jag är så dålig på att ta med mig kameran, så det blir inga bilder från vackra Ockelbo. Men ni kanske har sett av det ändå, bankrån och allt! Vi söker jobb som bara den, ska opponera på rapporter till veckan så snart är vi klar med det. Har en del projekt på fritiden också, men har väl inte riktigt kommit igång än. Jag och Johan funderar iallafall på att läsa en repetitionskurs av matten vi läste på gymnasiet. Vi måste ha något fel i huvudet... =)

Jag tror inte att det är många alls som läser här, mest för att jag glömt att lämna ut adressen. Jag skulle iallafall bli glad om ni skrev ett litet hej så jag vet att ni märkt att jag börjat skriva här igen..

Ha det bra!

Okej. Here goes..

Tre veckor i Thailand, de var hektiska men så himla härligt att bara vara jag, pojken och havet. Eller berget, eller vad det nu var vi var sugna på för dagen. Mycket roligt hanns med och det var en riktigt bra resa!

Sen hem, jul i ockelbo, juldag i toalettstolen (Johan fick vinterkräkan stackarn), annandag i Gävle med all släkt vi inte träffat innan. Upp till jämtland den 27:e, sen träning, jakt, plugg och mys där i några dagar. Nyårsafton, blev lugn och nästan lite jobbig då jag var så himla trött redan vid elva. Kan bero på att jag hjälpte till med maten i år och inte satt en sekund på hela dagen i princip. Efter det en dag hemma att vila upp sig, sen ner mot Gävle igen den andra. 

Anställningstester i Gävle tredje och fjärde januari. Elakt av dem att ha dem så nära nyår, men vad ska man göra? Vid det laget var jag inte längre sugen på att jobba där pga allt jag hört (INTE positivt) men var ändå hur nervös som helst. Det gick iallafall åt h-vete med rullbandet (skit!!!) så jag åkte ut på en gång. Hade 1.45 minuter kvar när jag klev av. Johan fick dock vara kvar, och när han var klar den fjärde åkte vi direkt hem mot Väsby.

Jobbigt att vara tillbaks, men samtidigt skönt att få packa upp. Johan har ju bott i resväska sen juni! Hann inte mer än andas ut så satte jag mig på tåget mot Nässjö för fler anställningstester. Hade inte tänkt åka på grund av förkylning, men när jag ringde för att sjukanmäla mig bad de mig komma ändå och göra mitt bästa. Det var två långa dagar med otroligt mycket illamående och ont i magen, var sjukt nervös hela tiden. Söv jättedåligt också. Allt gick bra utom löpning och rullband. Klev av bandet med 2.30 kvar denna gång, helt värdelöst! Men de sa att det inte var kört, så jag gjorde mitt bästa ändå. Deppen började smyga sig på över att jag inte skulle klara rullbandet i januari, som är något av en kritisk månad när det gäller jobbsökningar (enligt lag måste man klara detta rullbandstest för att få jobba som brandman). Jag presterade iallafall riktigt bra på övriga delar (styrka, körning, presentation och intervju) och åkte från Nässjö nöjd och glad. Döm om min förvåning när de ringde en vecka senare och bad mig komma ner igen för personlighetstest trots rullbandsresultatet! Tio stycke fick komma på detta, sex fasta tjänster slåss vi om. Testet gick sådär, är väl inte den perfekta brandmannen, men jag har nog en del egenskaper som de värdesätter. Har precis fått veta att de ringt en av mina referenser idag och jag tror jag kommer få besked imorgon eller torsdag. Sjukt spännande, eftersom de flesta får jobba sig upp från sommarvikariat!

Var till Uppsala i helgen på en prova-på-helg för tjejer, Det gick ganska bra på testerna, men höjdaren med helgen var att jg klarade det jävla rullbandstestet!!! Glädjen är total. Sjukt jobbigt, men bara man biter ihop så.. Hann dessutom faxa in protokollet till Nässjö innan slutdiskussionen de skulle ha. Underbart! Så, från att ha varit jättenervös och helt förstörd av tanken på att jag inte skulle få jobb i sommar, är jag nu helt tillbaka på banan och kan slåss om så många fler jobb när jag har rullbandstestet klart (många vill att man skickar in detta när man söker jobb, och ahr man det inte rensas man bort automatiskt).

Johan fick inte jobb i Gävle, men har precis varit på tester i Finspång (20 mil från Nässjö) och han tyckte det kändes bra där. Det bästa av allt är att det också är fasta tjänster. Spännande är det nu, mycket som händer den här terminen. Och vi vet ju faktiskt inte alls var vi kommer hamna någonstans, kanske blir småland för oss som det ser ut..

I övrigt är allt fint. Tillbaka på skolan för sista terminen, skitkul! Zina älsklingen mår bra, jag och Erik träffas en gång i veckan eller varannan och livet är bara så himla underbart...

Puss och löv till er!

Det går lika bra som vanligt för mig att blogga/skriva dagbok. Nåja, jag har tänkt göra ett nytt försök nu när jag ska vara på samma ställe iallafall några månader (om man bortser från varje helg, då jag alltid lyckas ha något inplanerat!). Det blir nog bra.

Tyvärr är det sent och jag tänker snuva er på konfekten, jag berättar om vad som hänt nästa gång. Ville mest bara göra er uppmärksamma på att jag är tillbaka. 

Godnatt. 

Hej igen, alla ni mängder människor som läser min blogg! Det blir en snabbis den här gången, för jag har en underbart vacker och alldeles härlig människa som ligger och väntar på mig på min säng.

För att kort summera tiden sedan jag lämnade Stockholm har det varit en del skola, besök hos vänner, mys, skratt och träning. För att inte nämna all frisk luft och tystnad. Så sinnessjukt underbart!

Det allra bästa med att vara här är hur underbart det har varit mellan mig och Johan och hur härligt mycket vi har skrattat och haft kul. Kanske beror det på att jag slappnar av så mycket här ute i skogen. Zina mår också riktigt gott med massa som händer hela tiden och många timmar i skogen. Allt är underbart. Tänk om det aldrig tog slut..

Snart är det Thailand. Nyss en helg i norrbotten hos min numera trettioåriga bror. Fortkörningsböter (inte min!) och traskande i djupsnö med tjugo kilo vatten och tegelstenar på ryggen. Livet leker! 

Har nog inte riktigt fått grepp om den här blogggen än, eftersom jag gjorde inlägg av bilderna nu. Kan ni se dem på nåt annat sätt än i inläggen? Som i en mapp som heter bilder? Har letat på min sida utan att vara inloggad, men hittar inte bilderna då. Nån som kan?

Här kommer iallafall bilderna från bilbranden:

Sitter uppe alldeles för sent, som vanligt. Datorn är livsfarlig, och internet ännu värre. Det är alldeles för lätt att fastna vid de båda och sedan ödsla timme efter timme..

Tänkte iallafall berätta lite snabbt om de senaste dagarna: igår var jag på stationen hela dagen. Höll i övning och spenderade åtskilliga timmar med att diskutera med olika människor om jobbet som brandman, träning och en rapport jag skrivit under praktiken. Jobbigt att mitt lilla PM blåstes upp till gigantiska proportioner, och jobbigt att det är mycket taggar utåt, men intressant och otroligt lärorikt att ha dessa samtal. Hela mitt liv har jag på nåt sätt ansett mig vuxen och med både fötterna på jorden, speciellt efter mitt LÅNGDISTANSförhållande och den lite längre resan, men för varje dag som går inser jag att jag varit naiv gällande ett antal saker och känner att man inser hur världen egentligen fungerar. Nu är det kanske en liten överdrift (hoppas jag iallafall), åtminstone den delen om att världen skulle se ut på det sätt jag sett den senaste året. För det är inte en särskilt vacker värld isåfall. Och lite bättre än så tror jag nog att den är. Jag tror bättre om människan också för den delen..

Kvällen blev lite jobbig, för de ville att jag skulle hoppa in och jobba simskola med fem minuters varsel. Orkade dock inte efter en lång dag och ingen middag, så jag fick komma hem ändå. Tur var väl det eftersom det enda jag orkade göra var att äta, sen rasade jag ihop på en madrass på golvet och somnade. Har varit lika trött idag, börjar fundera på om det är mörkret. Brukar ju bli så för mig varje år när vintern börjar anlända. Tur då att jag får lite ljus- och värmeterapi några  veckor! =P

Förresten, gick det så jävla pissigt med rullbandstestet igår. Jag som tyckt att det gått så bra.. Men farten är svår, den gör mycket. Framförallt att pulsen går upp så himla fort. Det är kondisen som är problemet, bara ut och springa! Körde ett ryggpass på morgonen också, ajajaj vad ont jag har.. Fick lite hjälp med chinsen och blev tvingad att göra betydligt fler än vad jag ville. Höll på att tappa greppet och ramla ner bara för jag var så trött i underarmarna. Alltid är det de som ger upp först. Ska nog köpa en sån där tångliknande pryl som man tränar greppstyrka med, säkert bra.

Idag har jag varit med på praoelevernas (niondeklassare) lektioner. Var ganska kul och framförallt jättenyttigt att repetera en del saker, speciellt nu när det var några månader sen man höll på med grejerna. Vi hade stegövning och rappellering, och sen lite kem på eftermiddagen. Intressant att se "ungdomarna" (känner ingen som är i den åldern nu, förutom Johans syster då, men det är ju bara en person -kul att se hur de funkar i grupp). Måste, med risk för att låta nördig, ultrafeministisk och gammal, säga att det märktes att tjejerna kommit lite längre i utvecklingen. Killarna kunde liksom inte ens hålla fokus så länge att de hörde hela instruktionerna. Och dagens individsamhälle speglar sig verkligen i deras beteende. Det är ju något vi fått lära oss på skolan, att samarbeta. Alltid, i allt vi gör. Vi är inte individer som brandmän, vi är ett team, som dessutom oftast bara klarar uppgifterna tillsammans. Men de var inte så bra på att hjälpa varandra. Då dök en tanke upp -kanske är det något man borde öva mer på i skolan, för att motverka att människan isolerar sig från andra? Ni vet, det som vi är så himla bra på i det avlånga landet Sverige. Nåja, nog med analys för idag.

Kvällen har varit mysig, med middag med Erik, massage och lite "quality-time". Har inte blivit mycket tid att umgås sen sommaren började, eftersom han så ofta måste vara här när jag INTE är det. Har hunnit göra lite nytta också, men det mesta är kvar till imorgon. Jäj! Inte. Laga bilen, efterdra muttrar, städa, tvätta, packa, rensa, förebereda. Sen iväg till min sista stund som LIA-elev på Brandkåren Attundas station i Upplands Väsby. Sorgligt kommer det vara, men också skönt. Pusslandets tid är förbi. Iallafall det extrema pusslandet.

Ojojoj, vad snabbt jag berättade om de enormt många dagarna sedan mitt senaste inlägg! Hahaha. Måste erkänna att problemet med att hålla mig kort är en av mina största svagheter. Och jag vet att det inte låter särskilt farligt, men tro mig, det ställer till med en hel del problem ibland.

Jag avslutar med att lägga in lite bilder på mig från bilbrandsläckningen jag gjorde i torsdags. Ha det bra alla, och skriv gärna nåt! Eftersom det tar hundra år att lägga in dem här i inlägget, lägger jag dem i min "bilder"-mapp istället.

Efter en lång dag på praktiken.. Massa fys, övning, rundvandring med en intresserad gymnasietjej och la finale: bilbrandssläckning! Så nu kan jag lägga till meritlistan att ha släckt en övertänd bil! Alltid lika kul när man får göra nåt.. Och jag tycker verkligen om min grupp och livet på stationen. Kommer sakna allt när man lämnar stationen sista morgonen (nu på torsdag). Apropå det, vad ska jag bjuda dem på?? Är precis i full färd med att tömma köket så gott det går nu, så det blir svårt att baka något. Kanske köper en färdig botten och gör en riktigt god frukttårta bara. Det lät okej. Har fått önskemål om tårta dessutom (alltid bra att smöra för någon!).

Men visst kan man bli bra less på vissa saker? Och personer som beter sig som de är fyra fast de är gamla gubbar. Jag hade rätt iallafall, även om det tog ett tag att inse det. Men men, ingen nämnd och ingen glömd. Och såna får minsann ingen tårta!

Torsdagkväll, nästan helt ledig imorgon (måste bara åka och köpa hundmat  och jobba futtiga 1,5 timme) och sen helg med bejbi! Lovely. Fast, inte ska ni tro att jag är hemma för det. Jobba lastbil på lördag och öppet hus på brandstationen på söndag. Men det ska bli riktigt kul! Och lastbilsjobbandet blir inte så farligt när jag inte måste köra simskola efteråt. Skönt! Men så måste jag ju springa också.. Blir perfekt att träna på stationen på söndag också. Bra!

Nej, nu är jag bara tråkig. Och pladdrig. Som idag, hahaha, stackars tjej. Jag pratade ihjäl henne, 1,5 timme i sträck. Jag är värre än stockholmsregn...

Så ska jag äntligen få fingrarna ur...
Har tänkt börja blogga ett bra tag nu, mest för min egen skull, för att ha något kvar. Har lite dagböcker här och där från olika perioder i mitt liv och det är himla kul och nyttigt att läsa om allt man gått igenom. Man växer allt en smula och får lite perspektiv på saker då. Nu är det iallafall dags! Är så mycket kul som ska hända nu så det blir nog roligt att skriva.

Har precis vinkat av min "sambo"(särbo) för ungefär miljonte gången de senaste månaderna, men det blir bara en gång till sen. På söndag åker han norrut, och på torsdag om en vecka kommer jag efter och sen är denna otroligt jobbiga period i livet slut! Aldrig mer.. Aldrig med distans. Någonsin. Det är det värsta jag vet och det har jag konstaterat ett par gånger nu.. Även om det varit på mer eller mindre långt avstånd! 

Sen blir det tre underbara veckor i jämtland. Åh, vad jag saknar jämtland. Jag saknar tystnaden, friheten, naturen. Jag saknar hus och djur och livet på landet. Jag saknar att ha allt på samma ställe, att träffa mina älskade nära (familj och vänner). Jag saknar allt det som mitt liv bestod av ända till jag flyttade till Stockholm. Och lika mycket längtar jag bort från Stockholm. Det här är inte jag. Det här är inte kul, inte frihet, inte natur, inte tyst. Aldrig någonsin tyst. Malande ljud från en E4 som aldrig någonsin sover. Inte en minut, en sekund på hela året sover Europaväg 4 som går ett fyrtiotal meter utanför vår balkong. Och dundrande muller från flygplan som ska lyfta eller landa på Arlanda flygplats, en och en halv mil bort. Ett antal plan per minut, har jag hört någongång. 

För att inte tala om den aldrig sinande påfyllningen av galna människor här i vårt område. Jag har blivit en mus, ett skyggt rådjur. Stryker längs gångvägarna så fort mörkret fallit (och numera även dagtid), konstant flackande blick och tittar över axeln. Jävla människor! Varför ska de få finnas? Varför ska de få göra så mot alla, mot mig, mot henne? Trots att jag har min trogna, vackra, trygga hund bredvid mig är jag rädd. Eller, det är ju faktiskt därför jag är rädd. Inte bara en gång har den horribla finnen viftat med kniven mot min vackraste flicka. Inte bara en gång har han hotat att ta hennes liv. Då skulle jag tappa förståndet. Om hon försvann.

Men nu är det nära. Så nära, tills jag lämnar denna gudsförgätna plats! (drama är mycket, mycket viktigt. Ni skulle bara höra mitt tonfall när jag läser det högt!) Jag återvänder visserligen ganska snart, men då har jag iallafall hela min familj med mig. Då kan jag vara trygg.